torsdag 18 juli 2019

Ansiktet mot muren



| s. 5 |

Jag är ett träd
och vet vad det innebär
att nagelfaras av förstockning
Jag kastar mig ut över floden
som en bro mot andra sidan
där åkern inte är en täckmantel
Om jag knakar är det mitt arv
av systematisk förvirring



| s. 6 |

Könsapparaterna vaknar till liv hör du
hur fabrikens katastrofsirener smattrar.
Det är ett kemiskt renat vårljus det flödar trögt
som vaselin. Nej det är inte ett grässtrå
det är en slocknad cigarett. Titta lampan lyser!
Björken har inte stupat för människohand
det kallas biologisk krigföring det är
en röjningstruck. Håll munnen stängd
det är luft eller senapsgas. Blödande blindtarmar?
det är kondomer och det där är rökridåer
och inte buskar. Här börjar stranden se hur
de väsande klorna trevar längs sanden.
Det är inte kravattpoesi det är en brottsanmälan.
Lyft upp en ölburk nej inte en snäcka
de bara kvider men det är ju bara litet
brunt burkbrus. Två änder erövrar rymden
ovanför de andas sprattlande inälvor
i sina tama gap. När såg du en mås sist.
Det var väl kort efter att den sista fisken
blev oförmögen till ja du vet alla sexuella
handlingar och frivilligt lade sig att dö
med buken i vädret.



| s. 7 |

SMID MEDAN SKJUTJÄRNET

I akterspegeln övergav jag
jordhålan, slemmig och idisslande
oreparerade hinnor. Händer grabbade
mina vrister, svängde en fläskbog
med huvudet dunkande mot leran,
herbariumnålar punkterade mig.
Lakanet spändes vid sängen
med tumskruvars hjälp, tårna särade
på sig, oljiga bårder doldes
av väggen. Sängfjädrarna, åtdragna
och formade skarpa mot ryggens
gulnade pergament, rann ut
i svanspölen. Människa,
jag börjar växa på sex fots djup.
Fållorna räcker inte till att valla
hjärnfår. Salt svedde polyperna,
medusor stod villrådiga upp
i den belamrade dalgången.
Anslagen var krökta och otröstliga,
ändå bröt inte väggarna samman.
Flerstädes skrevs böcker, malda
på ord, oberoende av hur dygnet
skiftades in, det utgjorde mödan
för veck i skinnet. Ljungen löpte
över bergskammen, tinnarna ville
ingenting ont, men fotspåren
reste en ständig inhägnad.
Återstod jag, som drunknade
i rummet, inte värst olik
ett snarstucket flaggskepp.
Tygets ränder underströk
muskeldundret.



| s. 8 |

frihetsgudinnan knyter sin svarta
näve till kamp
törnekronan spräcker
fosterhinnan över new york
de röda tränger inåt
genomsyrar bäddarna
trådar av ljus
vill läka såren



| s. 9 |
















| s. 10 |

JUDAS

Hon går in över kolgården
och dammet sveps runt henne
liksom en svart slängkappa.
Än du då? Fågeln växer
i en fräknig tistelrabatt.
Himlen sänker sig över taken,
ett grått ansikte med otaliga
rynkor och ett fräsande öga.
Hennes vedermödor är förskotterade.
Du kan undgå att se vindstrappans
vindlingar. Fågeln växer
i en fräknig tistelrabatt.
Sängens pinade lemmar
och tysta gråt. Slantarna
rullar ner i springorna,
jorden öppnar sin kräva
och metallbottnarna fångar upp
de glänsande punkterna.
Liksom svart damm,
ett grått ansikte med otaliga
rynkor och tyst gråt.
Björnen rinner ut över slaktbänken
och regnet baddar
de inflammerade såren. Norrskenet
och kallbranden. Ett fräsande
öga över sängens pinade lemmar.
Hon kan ännu skynda förbi
kolgården. Än du då?
Eller träda ut ur slängkappan.



| s. 11 |

Vad var detta krävande något som grep
tag om mig igår kväll, i parken,
där en trolsk ljusstrimma steg upp
genom ett galler i marken och belyste
ett knotigt träd, som en uppåtsträvande
lavaström, stelnad i en ångestfylld bön;
denna fuktiga hand som föddes ur mörkret,
som klöste min hud; och plötsligt alla
dessa träd som slippriga gröna väggar;
längre fram liket av en kaja i bänkens
snöfrost; som en upprepning av de stirrande
blodfläckarna i den gamle mannens nacke.



| s. 12 |

Som jag visst nämnde förut
ligger det en öken
och solar sig mellan oss
Jag har väl försökt bevattna
men den bara utvidgar sig
och kaktusar

Dina ögon är inte sjöar
din hud inte fast mark

Du besitter inga berg
eller grottor i ditt ansikte
En öken kan man övervinna
genom att plantera rötter
och rötter växer inte träd

Ansiktet är alla dagar detsamma
under skiftande sinnesstämningar
och det tillåts att djur torteras
för att en regnbågsskimrande
heltäckande matta
och sedan läderläppar som klampar över

Träd växer ur rötter
och i deras fotspår fåglar
som kan höja sig.



| s. 13-17 |

BREVET FRÅN DIKESMARKEN

och kanske jag
lyckas reparera vår
trasiga wc-bytta
som vägrar att
omvandla vår avföring
till vårt dagliga
bröd så att vi
måste besvära våra
närmaste för att
klara livhanken
och gårdskarlen har
fullt upp med att
mata sina ungar
så av honom kan
jag inte vänta mig
några underverk
men våra släktingar
- fem män och två
kvinnor - räcker för
oss några dagar till

och kanske jag
får en klapp på
kinden av min fru
som tack för att
jag reparerat den
trasiga delen i
wc-byttan så
att vi återigen
får äta vår egen
mat ur vår egen
kropp och jag rodnar
på grund av min
frus överraskande
ömhet och tacksamhet

och kanske jag
vågar prata med
vår granne i hissen:
ovanligt vackert
väder idag, säger
jag, ja men litet
svartare än igår,
svarar han och
stiger ur några
trappor i förväg

och kanske jag
får tag på en billig
bokhylla på avstjälp-
ningsplatsen och som
jag kan ställa mina
böcker i och sen
står de där som
gulnade stenar
och stumma för
ingen förstår dem längre

och kanske vårt
barn får skrämmande
höga betyg och vi
kan inte kontrollera
hans kunskaper tack
vare en smygande
språkförbistring

och kanske jag
lär mig att tycka
om plastmat om så
bara för att min fru
inte skall bli stött
och tro att hon inte
kan tillreda mat
och det är ju inte
hennes fel att
varuhusens sortiment
är begränsat varje
dag kön är längre
än fem kilometer

och kanske jag
orkar stirra tillbaka
på tv:n efter
arbetsdagen då
mina ögon känns
tunga som klumpfötter

och kanske min
fru har en snygg
nylonfrisyr som glittrar
som direktörsfruns lackerade
skor

och kanske jag
inte får så hemskt
många gråa strån
att skokrämen inte
skulle räcka till att
dölja dem innan
jag förlorar allt hår

och kanske jag
blir nerfryst till
vintern så att jag
överlever den

och kanske jag
tillochmed tycker
en aning om min
fru fastän vi inte
står i ett beroende-
förhållande till varandra
och överhuvudtaget
trots allt

och kanske jag
får gå i en skog
med friska plastträd
innan någon kommer
på att det är
slöseri med plast

och kanske jag
aldrig får tillstånd
att dö fastän jag
skött mina sam-
hälleliga plikter så väl

och kanske jag
skickar mig själv
till månen den dagen
det igen finns någonting
att inte göra på fabriken

och kanske mina
byxor hålls nypressade
arbetsdagen ut

och kanske jag
kan visa bilder
av någonting för
mina barbarn

och kanske jag
strängt taget
har några barbarn
som jag kan läsa
upp det här brevet för
trots att de inte
förstår språket och
det låter som ett
skorrigt uttjänt hjärta



| s. 18 |

Den gången
stred de vidare
genom att blanda bark
i brödet
Jag som växte upp
vid fötterna på dignande bord
hade inga förutsättningar
att begripa
svältens omåttligaste innebörd
Nu när röken har lagt sig
och främmande tungomål
väsnas bakom gevären
har vi ingenting annat
att blanda i brödet
är radioaktiv aska
från nermejade skogar



| s.19 |

En strimma ljus silar in
genom fönstret
blir till små strimlor av liv
mellan gallerstängerna
Den igenspikade dörren står
på vid gavel som ett bleckhorn
trädörren i brandsäker plast
I öppningen sitter de bortflyttade
bakom väggen
djupt inne i sina kläders sömmar
med flötet som vägmärke
Hörlurarna spelar inga spratt
i skogen och hon sitter
i gungstolen sandig som gatan
Spräckta öron
men hon lyssnar med huden
där vattnet brister ut
som krossade insekter



| s. 20 |

Allt är stenar
överallt
med gula fläckar
och vidbrända munnar
Kråkor flyr marken
på otäta vingar
Jag ser vit ut
och balanserad
som grekisk marmor
Det inre är vätskor
och gränsland
och avfallsvärldar
utan horisonter
en vit mask
som värmen invid husväggen
mjukar upp lederna på



| s. 21 |

Livsångesten
är bofast hos mig
Den sitter stadigt
inkilad i en klyka
som ett fågelbo
skymd för intensiva
husundersökningar
men ständigt beredd
att kämpa för sin närvaro
Ibland lämnar flygödlan boet
för att söka föda
och ibland fyller hon
det med myrägg
Jag lever i ovisshet
om vem jag borde frukta mest:
pojken med stritsa
eller människan
med världsplaner



| s. 22 |

...så då och då
föll tröttheten över oss
underlaget rann sin väg
vi kände oss som gråsälar
förlorade i ett sandigt element
våra hasande steg rörde upp järnspånet
som satte sig som kulor i halsen
och maskinernas spruckna röster
och deras klingande röster
som kvävde havets brus utanför
skrämde en efter en av våra kamrater
upp på de jämt malande banden
som förde dem rakt i gapet på jägarna
medan jag och några till
kravlade villrådiga omkring
hävande ur oss varningsläten
men alltför osäkra på oss
tills vi upptäckte krigslisten
och skyndade i riktning mot rösterna
formande tydliga ord


| s. 23 |
















| s, 24 |

Om du känner dig orkeslös
så bekymra dig inte över
ogjorda hjälpsignaler
De sitter redan nära gathörnen
i sina svarta limousiner
färdiga att uppsöka dig
utan att du lyfter ett finger
och deras betalning är rundlig
Det går som en dans
när de hudflänger dig
och binder dig vid skrivbordet
med dina egna nervtrådar
Och runt dina vindpiskade skrik
märker du knappt att du dör



| s. 25 |

Den stora frågan är
då man träffas i gathörnen;
Vart tog den sägenomspunna
ungdomliga optimismen vägen?
och så går man hem till sitt
och söker den i vindsrummets dammiga
kistor och källarutrymmenas mörka
skrubbar och vardagsrummets städade
barskåp. Ja, den tog verkligen vägen nånstans
svarar man varandra, medan ungdomens
smutsbyke hänger korsfäst på telefontrådarna
och deras pessimistiska pergament kramp-
aktigt förvrids till mynningspipor, och detta
är bekräftelserna. Så vad kan man annat göra
än att tiga eller karva till brist-
fälliga vapen, om ens lyckostunder
dansar i naivt tunna nattlinnen på midsommar-
ängar, då och då i gathörnen.



| s. 26 |

När jag i stort sett
inte var större än en vanttumme
såg jag människor
och de klättrade ner ur väggklockor
för egen hand
De stegade ut på uppodlade fält
och lyfte ut människospillror
ur mörker mörker
så att livet fick
återta dem
i form av tindrande maskrosor
De tog mig i hand
och vi marscherade för fred
men endel människor ville annat
Många höstisar senare polerades stövlar
fötter tvingades in i dem
det krävdes ordning
och jag såg skuggor återvända
till väggklockorna



| s. 27-28 |

UNDER LJUSET LYSER VATTNET RÖTT

Det bor en förtätad natt
bland dödskalleögon
i vimlet av kvarglömda slagfält
revben hukar sig i skyttegravar
tar ett stadigt grepp
om grästuvorna
inväntar eftertruppen av korslagda
lårben
och gör sig beredda
Natten bryter upp
en dörrspringa
i väggen
Vinden rider över
eftertruppen
strör kalk för sig själv
Låt de levande vara tillfreds
i sin ytliga död
Generalen med de trettio
silvermynten spetsade
på bajonetten
rycker i trådarna
från sin brits under jorden
och revbenen faller tillbaka
En pojke ligger utströdd
på sluttningen med smultron
uppträdda på gräset
Det upprörda träskvattnet
stelnar
till en sprucken spegel
och ingjuter ande
i sin avföda
En riddare i rostig plåt
går hussyn
genom hjärtats
förmak och kamrar
Händer griper en lian
den spirar
Bältros på den veckade ytan
Åter vilar slappa vingar
över ångorna
En varelse vem som helst
som bär ett mänskligt hjärta
i barmfickan
eller fullt synligt på bröstet
tillsammans med medaljerna
kan väcka liv i döden
en sån här vacker dag
då till och med solen
smälter alla förvridna
ansikten



| s. 29 |

...alldeles som det finns några ord
som är så enkla att stöpa om man
vill det. De är som trollformler;
jag behövde bara släppa dem över
mina läppar och Ni skulle öppna Er ring
också för mig. Mina läppar är inte sargade.
De är blodfattiga; jag kan inte
blöda för någon. Fabrikernas
likinriktade symaskiner biter ihop
våra läppar. Vi kan inte slita oss
från odjurets moderliga bröst
yppiga av dolda hotelser. Men jag
fortsätter att rygga för dessa
enkla ord, som en häst inför
en skallerorm. Och Er ring
fortsätter att tätna:
Ni dansar allt vildare tills mass-
gravar täcker de blommande fälten.



| s. 30-33 |

KRUKSLAGAREN

Det krymper en katt
inom mig
med vidöppna månar
som färdas genom natten
och pälsen är bottenlös
                      Kalken smakar inte bitter
                      så länge den endast fägnar
                      ögonen
Livet spinner vidare
utför strupen

Därnere i tunnelbanan
långt nedanför i katakomberna
sköt Moro inte sig själv
Vi måste fördöma
med brackvatten i hjärnorna
                      Vatten skvalpar fram
                      i någon underjordisk bäck
                      Du svänger på dig i sömnen

Vi har inte ärvt slavarna
men plantagerna
nu köpslår jag inne i
med din kropp
           förlorad

                     I morgon sitter du trots allt
                 där
                     med dina spelteorier och schackbräden
                 krigarna är viktiga
                     krigarna och hästarna

Knivar sjunker igenom mig
efterlämnar glasklara snittytor
jag sätter mig att vänta
intill klocktorn
                      på höststormar
                      då människor lossar greppet
                      om sitt fiskafänge

Vi räcker oförsiktigt varandra händerna
                     Handslag är det mest förrädiska
                     av vapen
Genast i kvällsskymningen
när dina vänner har lämnat matbordet
kryper du händerna närmare dig
rädd att de har överdragits
av en träaktig yta
                     "Världens vapenhandel:
                     Affärerna blomstrar
                     nya fördrag till trots"
                     Handslag är det mest förrädiska
                     av vapen
Vi räcker frånvarande varandra händerna
                     tanklöst griper vi dem

Jag har blickat ut över ansikten
med svarta halvmånar under ögonen
                      Människor törstar i öknar
                      och ser nidbilder av Mose stav
                      som ur stenen

Det är inte gamar i fjäderskrud
vi behöver frukta
                      Under den naknaste av all hud
                      vandrar vilddjur
                      från vattenhål till
                      vattenhål
Vi fantiserar att vi exploderar
djupt inuti varandra
men gör rörelser med knölpåkar
                     Vi går upp i rök
                     tillsammans med kemikalierna
"Neutronbomben orsakar många krämpor
bland annat diarré"
                    Jag har en lös mage
                    mina tankar ligger utspridda
                    i ruinerna
                    av vårt kommunikationsnät
Sympatin växer ur min pessimism
Förbipasserande ser i den en krukväxt
                     Jag säger:
                     att det rationella
                     och det irrationella lever
                     sida vid sida
                     på samma sätt
                     som man skriver om det fysiska¨
                     och det psykiska
Vi går upp i rök hand i hand
                     med kemikalierna

Läderläppar ilar över ansiktet
och vingspetsarna fängslas av håret
Samvetet        är ännu ett sigill
på dina värdepapper

Sommaren angriper staden med bakterier
Människor med möjligheter och framtid
slinker ut genom bakdörren undan reportrarna
                    Lyssnar du fortsättningsvis
                    andäktigt till sagor
                    som utvidgar tomrum
                    och hånskratt i tystnaden

Spillror av våra förfäders tro
på besjälade föremål inom oss
                     Ondskan lurar i växternas
                     gröna
                     Flygplan med slyregn sänds upp
                     och dropparna dit vinden bär

Du gläntar på löven
Därute lutar de mot muren
                                ansikten
med vässta tänder i solen
Härinne är färgerna orörda
Kinderna hettar till
Du längtar
             där inga bett vilat förut
hennes vattenklara hud
                      Gevären
                      talar de ännu
                      Svärden
är det fortfarande försent att gjuta dem
                      fast i sin slida
          i berget



| s. 34 |

Vi sjösatte skepp genom våra munnar
fullastade med skänker och solder
och glömde bort
    Som en glimt ur det förflutna
    rusade´någon igenom verandadörren
    av glas och skar sönder kafferepet
De hade återvänt, mindre och mindre skepp
låg de förtöjda i bränningar
med sträckta segel
och vi glömde bort



| s. 35 |
















| s. 36 |

Låna ditt öra åt marken
men vräk först omkull
de mörka betongblocken
och riv upp asfaltmattorna
som tvingar på dig
sina vägar.
Räck sen ditt öra åt marken
och upptäck fågelflöjterna
bäckorglarna och vinden
som närmar sig
på trumvirvlar.



| s. 37 |

KLUVET

När du går ut i de uppstoppade
grimasernas landskap, tag dig
en lykta och fyll den med avelsfett,
samt klä dig i snöskor med piggar
av granit.

Jag kavlar upp huden över vaderna
för att skona det tacklade köttet.

Vik inte undan för någon, inte ens
för fotbladen av fågeldun som är
havsbotten i din egen vagga.

Jag kramar tiden och räcker den
åt min ficka. Där den ligger
och svettas bland mångtydigt bråte,
kräver tillbaka sin mannaålder.



| s. 38 |

Jag är en ö.
I strandstenarna skvalpar
napalmhjärtan och mynningsstrupar.
Snart för mig en vassbåt
likt vänliga armar
över till fastlandet
där allt är sömn
och alla snår
aldrig märks.



| s. 39 |

Sök mig inte med lykta
i havets gröna mull
jag vilar inte längre där
Den evakuerade ekan
är endast ett stycke ved
Jag finns överallt där liv



| s. 40 |

En gång har solstrålarna förirrat sig
in också i detta rum, så att dammkornen
glimmade som guldstoft; nu kryper det
redan smutsiga ljuset in mot hörnet,
smälter in i den blå färgen, tonas över
i mörker; planscherna hänger livlösa
som kubistiska sotflagor, de döda
insekterna i lampkupan förökar sig
ständigt; snart gnisslar dörren lätt,
då jag avlägsnar mig, då jag lämnar
bakom mig detta rum som med sina tilltagande
gälar inandas yttervärldens befläckade luft,
då jag går mot en fullständigare undergång.



| s, 41 |

Hur många sjunker tillsammans
vid varsitt ljus
krossar minuterna
strör resultaten i schaktens sprickor?

På andra sidan glasmuren
slätar vinden ut träden
till kala pendlar som svänger mot en ny väntan
en upprepning av dödandet
även om inte med nödvändighet!



| s. 42 |

Vad är denna stad annat än ett pulserande
fossil; fluktuationer i el-nätet,
 krälande katakomber, elektriciteten
formas som fruset blod - de får glaslågorna
att flämta som skrämda fjärilar;
och dessa bultande broar under trycket
av flera kilogram metall; ett tidsfördriv
också detta, så gott som alla andra,
att byta ut trottoarstenarna mot större
och inte så skrovliga, som gravstenar
kommer det för mig i ett ögonblick
av slapphet; i sjukhusets imponerande
fönsterrader blinkar tygerna så vita och rena,
medan blytäcket sakta lägger sig över
de nattsvarta stråken; plastkassarnas
bjällror ljuder redan, långt innan det är jul
i skyltfönstren.



| s. 43 |

FRESTELSEN

Jag sitter
på pussiga skinkor
bygger mig trösklar
av ord
små fästningar
av tegel och solbränd lera
rultar uppför trapporna
till murens krön
ställer mig vid stupet
torkar bort svetten
från den blekfeta pannan
grisögonen
vacklar över nejden
osäkra i sin obeslutsamhet
runt midjan hänger
ett poröst bälte av mättnad
Negerbarnet skriker
i grändens skymning
under den bleka
hingstens hand
en planka full av stickor
men i de vitas huvuden
tecknas hon
med svällande barm
leklystna lår
I hjärnor
där kälkmänniskor sveper fram
över de isiga
sluttningarna


(Min egen kommentar fyra årtionden senare: liksom genomgående i Ansiktet mot muren finns i den här dikten en juvenil och pueril ton och infallsvinkel, även om välmenande - och ställningstagande. Men ordet "neger" får mig att baxna; att jag själv skrivit något sådant. Det visar förstås, hur tider förändrats och flytt - är en mätare på ett visst framsteg. N-ordet användes ännu då, på 1970-talet, man kunde stöta på det i såväl tal som i skrift. Visserligen började det debatteras och ifrågasättas i Sverige på 70-talet, i tidningar etc. Å andra sidan förekom ordet i Svenska Akademiens ordlista (SAOL) ännu 1986 utan kommentarer. I den tolfte upplagan på tröskeln till millennieskiftet kommenterades att det är fråga om ett aningen nedsättande ord. Först i den fjortonde upplagan, för fyra år sedan, skrevs en starkare varningstext ut och rekommenderades termen "svart" i stället. - Åbo, Finland, i skrivande stund 16.7.2019)



| s. 44 |

En kväll stiger han in
genom din hud
så totalt negativ
innanför slagord
och han naglar fast
det svarta i brödet
Han bjuder dig sitt ljus
drar åt den eldiga amuletten
hårt genom din hals
I slaveri och virvlande kroppar
föder dina upprörda sånger
rötter och då har du för dig
att din tid är ett offer
och att du måste böka i mörker
med trynet tätt i ondska



| s. 45-49 |

Här står sig smutsen,

här står sig det mesta slätt
mot tyngdlösheten, de ensamma i flock,
den brutna rätlinjigheten,
mot den andra i människan.

Människa. Alltid människa,

upphörande skuggor
som fryser fast i fonden,
som granatsplitter,
men det är en främmande
världs mimik
där gången och språket är abrupt,
och greppet om skuggorna hårdnar
då solen begraver sitt ansikte
i välståndet
av gravstenar.

Väggar föser oss samman,
hindrar kylan från att avancera
längs avstånden, fronterna mellan oss,
och täcker de gistna ögonen,
skuggornas inramade stenkulor,
och spelmarkerna
som lämnar mun för mun,

och man anstränger sig
för att behärska musklerna,
knyter nävarna under bordet,
slappnar av,
för att se löpeldar sprida sig
i töcknet.

Porlande glassvalg tömmer sig inte droppvis,

droppar bearbetar huvudskålen
och genom gruvschaktet
kan man se en ström av bilder
flyta förbi
under en duven glasyta.

Vi hämtar upp morgondagen
ur källor
mellan brutala klippblock,
vi åldras inuti klippblock
och ådrar dem,
medan vattnet rinner utför.
Samma vatten som igår
och ifjol, och dagen före.

För guds skull, kunde du inte ha dött
på ditt eget kors,

och vi, kroppar,
inte bara målas korsfästa på ryggstöd,
sår ett svagt gytter av röster
i askkoppar
och skördar brinnande ax
som växer mellan våra fingrar.

Med blickar,
de trubbiga, förförda,
tränger man sig på draperierna
som hänger runt kvinnokroppar.
Köttet rör sig knyckigt,
ledbrutet under,

och barflickorna bryr sig om
att skyla sig bakom färger,
på ögonlock, mellan ben.
Det har kommit
cirkus till stan.

Och blickar vänder "Östersjöns" dyiga lugn
och upproriskhet ryggen,
de smyger sig ut mot torget
där reklamägarna författat nya slutdokument
för att maximera lustkänslan
i ett universum
där revolutionen inte ligger i tiden
utan för en undanskymd tillvaro
på ett wc,
som inte slår en och en i mellangärdet
med sin stank,
för det är rent
möjligen också efter gryningen,

men blickar dröjer kvar
vid det som de finner vackert,
eller känner på tobaksförsäljerskans
ståtliga juvrar,
som ingen har mäktat mjölka
till sista centilitern,
för den rationaliserade civilisationen
har ännu inte nått ut
till mångfärgade och raglande
tänder.

En av oss vacklar dubbelvikt
ut genom dörren
med en fot huggande efter baken,
just när en kulsvärm väcker natten.
Han blir liggande under¨
lyfta hundben,

så rycks vi in i producerade liv
i avdankade svarta och vita färger.
Kor ligger under solen,
stilla som barkade stockar,
knöliga som om de hade revben
över hela kroppen,
och myrorna och flugorna'
finner inget liv i dem.
De flimrande vyerna dör plötsligt bort.
Kvar blir ölstopen och ölstopen.
De kunde härbärgera
det sjunkna Atlantis,

men flamingofåglarna har lyft
från vattenytan
och dragit vidare
förbi horisonten.
Läderstövlar erövrar ruinerna
och trampar ner
den sista växtligheten
bakom våra pannor.

Vi står på randen av övermogenhet,
för länge sedan redo
för kvinnokroppen,
färdiga att begravas
i den stekta mullen,
att vila ut
i moder Jords sura sköte.
Ingen av oss vet
att det inte kan växa
eller går att jorda någonting
i kala skrevor.

Vi hostar inte längre förläget.

Döden kommer numera sällan tyst och skygg.

Inte länge så förtvivlat långsamt
vissnar flimmerhår bort,
natur inom oss,
strupar blir gredelina
som om nävar hamrade på dem
för att tränga ut
till yttervärlden.

Förr var svedjebruk fruktbara om de var det.



| s. 50 |
















| s. 51 |

Då är susen kollektiva, och våra ögon brinner stadigt
då när strömlinjeformade raketer ställer sig i givakt.
När de två kamraterna kastar sig över en tredje kamrat
flackar lågorna hit och dit och våra händer rör sig
i tomma gester. Bakom den mörka rutan står en man
i väldresserad kostym. I går var han inte ensam
och i förrgår satt det rentav tre män bakom skrivbordet.
Nu är han herre på täppan. Hans leende söker sig
nedåt mot den välslickade gatan, där neonblodet kallnar.



| s. 52 |

Om solen flämtar kopparröd en morgon
låt himlens alla smältdeglar brista
och gjuta våra munnar i ädla metaller.
Ser du inte hur vi sticker varandras magar
i brand och barnen och djuren vägrar att grönska
och flygplansflocken är alla profeterna i
sina utsmyckade bårar på flykt undan raset.
Gråt ut över din döda kropp och ta emot guldet
i dina skröpligheter låt inte den drunknande
i neonfloden känna din våta hand gå ut på
gatorna som är kedjor av kors se hur hornen
spetsar månljuset och svansarna stryper
igelkottar som svarta ormar och treuddarna
rensar löv det är djävlarna i alla våra skepnader
och vrår som dansar sin magiska regndans.
Märker du aldrig hur jag vill sitta
i ett träd och gurgla med ljusröda tår
eller gunga en gammal mans längtan efter
sina överlevande medan metallerna tvättar.



| s. 53-54 |

jag går längs en själtom gata
kantad av stenklossar
som i sin förtvivlan
gråter dödande istappar
de smutsmörka snödrivorna
liknar mest av allt
överjästa hundkorvar
jag kan uppleva
att vårvädret snart är här
i enstaka vattensamlingar
efter skiten kommer pisset
tänker någon i mitt etanolfuktiga huvud

alkos skyltfönster
har dragit ned en halvmörk gardin
jag trycker min pormaskrika näsa
mot den kalla glasrutan
därinne glimmar flaskorna varmt
blänker gula, röda, gröna, vita
tänk att såna små varelser
kan innehålla så mycket
ge oss så mycket
orsaka så många katastrofer
i en storslagen ögonblicksbild
ser jag hur de sjuder av liv
jag kommer att tänka på anden i flaskan
och får en brinnande längtan
att bli fiskare

himlen ovanför mig
påminner om isen nere vid bron
någonting, kanske ett lågtryck
har rivit upp hål i molnpresenningen
så att mörkret lyser igenom
svart och torgskräcksingivande
liknar vakarna i ån
någonstans däruppe i djupet
finns det stjärnor
but they're not for me
läser jag på en skylt
framför mina inre ögon



| s. 55 |

NATTKRYSSNING

i Dover på en pub
mittemot the Railway Station
1x2 pints of beer/man
dödar en timme

i ett tomt engelskt tåg
som banar väg genom mörkret
sover två vänner
en tredje brottas med öltunga ögon

ljus sveper förbi i natten
håret kämpar för sin frihet
vinddraget piskar två domnade kinder
absorberar omärkligt ett njutbart rus

på någon station
en krånglande chokladautomat
med kniven en liten operation
och genast: "are they that easy to rob?"

två klockvarv efter tolv
en ändstation flammar upp
en sömnvresig vaktmästare
shut the doors

på trottoaren utanför
sovsäckar rullas ut
three friends och två andra utstötta gäster
stjärnorna håller dem sällskap

måsar och hav
en morgonkonsert under en gnistrande himmel
och vägen upp till kullarna är tung...
it's Hastings nineteenseventysix



| s. 56-57 |

han står mitt på gatan
mera frusen än full
troligtvis vill han
endast väcka uppmärksamhet
knappast är han en ännu redo
för den sista resan
alla bilar väjer undan
ingen vill göra honom en tjänst

vem bryr sig mer om honom
än mustamaija
som kommer med grälande högtalare
in i bilen med honom
sitt rak som en man
förstår de inte
att han är en bruten yngling
att han skäms
för att han inte valt ett annat sätt

stå rak, mumla inte
tala högt till honom
som sitter bakom skrivbordet
och skriver och ser allmänt bister ut
kläderna och bältet och allt i en låda
- kom med här
- kan du vara tyst
annars kommer vi med mustapekka

butkan är kal och tom
precis som den hjälp han fått
elva bultar
på vardera långsidan
av den röda träplatån
tillsammans sex
på kortsidorna
ut i kylan och mörkret
på morgonsidan
ett brunt kuvert på posten
tre veckor senare
är belöningen
för hans ansträngning



| s. 58 |

Mina lungor kastades gränslöst
omkring i snösvärmen, som
människoliv under havsvågor.
Mellan stadens tår gick jag,
där hus låg stadigt förankrade
i mörker, och fönster brann
gravljus. Jag sträckte in mina
händer, tomma av inga hjärtfrukter
som krympte och växte. Överallt
värjde sig naglar, och blåfrusna
rör svor som isharpuner.



| s. 59 |

SOM EN DRÖM
KOMMER K...KRAFTEN TILL DIG

I kupolstaden
lever vi utlämnade
åt vår framtid
belägrade av ofruktbarhet
och skör tystnad
Ett väldigt ansikte
skymtar utanför
det pressar sina rynkor
mot glaset
jag sätter mig upp
i min säng
följer de smutsiga tårarna
med pekfingret
Ett febervitt herostratosanlete
Raketer tecknar röda streck
över natthimlen
plötsligt tycks vägen fri
ner till det svallande havet
och fartygens flammande spröten
men vi dröjer för länge
När solen går upp
och sedan ner
virvlar sanden runt
ett ödsligt metalltempel
runt runt



| s. 60-61 |

LUGNA HÄNDER

Någonting är inte av nöden
längre. Utom att berätta
legender om min art,
då jag sitter här
kring de sista vedpinnarna
i lägerelden. Till natten
går böckerna och skrifterna.
Det knastrar men där finns ingen.
Det är länge sedan steg
krälade över jordytan.
De överlevande träden
kan jag inte röra. Jag är till hälften
inte människa. Vi åt
varandra som råttor,
utan att någonsin riktigt komma fram
till huvudet eller svansen.
Efter att vi hade förvandlat allting
med våra höga pannor
kände jag en tomhet
som jag hade ingen glädje av
och den var överflödig,
jag är ensam.

                       - Min art
förökade sig i smuts,
en smuts som låg på språng
överallt och i luften.
Ingen orkade känna igen,
den hade ingenting gemensamt
med ren smuts, och den var
lika farlig som väggarna
under våra fötter. Harmoniskt
eller likgiltigt övade sig min art
att yngla av sig rädsla.
Jag såg en gud som vältrade
i dy, Shiva med mörka
brunstiga muskler som bet
som bet sig själv i navelsträngen tills
huvudet sjönk ner mot buken
och kroppen föll bakåt i
en länstol och hade famnen full
av ägodelar. Då spjärnade
jag inte längre emot guldbruset.
Jag svingade mig upp mot
universums stjärnbeströdda
ängar och betade i regnbågens
skugga.



| s. 62 |






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.